Du är präst för evigt, på samma sätt som Melkisedek.
(Hebr. 5: 6)
Präst är ett mäktigt,
ljuvligt ord, så att inget mera ljuvt, tröstefullt namn på jorden kan finnas,
och det är oss kärare att höra, att man kallar Kristus en präst än en herre
eller något annat. Prästadömet är ett andligt välde såsom inget annat, eftersom
prästen träder fram och tar folkets synder på sig som om de vore hans egna, ber
till Gud för folket, tar emot ordet av Gud för att trösta och hjälpa var man.
Detta namn är ännu tröstligare
och ljuvare än faders- och modersnamnet, ja, detta namn har med sig alla andra.
Därmed att Kristus är präst, gör Han sålunda Gud till vår Fader och sig själv
till vår Herre. Om jag håller Honom för att vara präst, så vet jag, att Han
inget annat gör än detta, att Han är för oss en nådens tron däruppe i himlen
och där utan återvändo för vår sak inför Fadern, ber för oss och manar gott för
oss. Detta är den högsta tröst som kan skänkas en människa, och ingen
ljuvligare predikan än denna kan predikas i vårt hjärta.
Kristus har en gång offrat
sig själv; Han är alltså själv både präst och offer, men offeraltaret är
korset. Dyrbarare offer kunde Han inte frambära åt Gud, än att Han utgav sig
själv, lät sig slaktas och förbrännas i kärlekens eld. Det är det rätta offret.
